Shouting at the wall cause hes shouting at me back

Från Australien till Sverige, trettio timmar med mig själv. Det är omtumlande och skitjobbigt och tryggt att vara hemma igen. Det finns så fina människor här som jag har saknat så himla mycket. I nuläget är allting ovisst och så kommer det säkert förbli i alla fall för ett litet tag. Jag samlar mig sakta och kanske säkert, jag vet inte än för att allting är så ostabilt i mig. Jag ska försöka hålla mig själv upptagen och kanske hitta något en kan likna med en hobby.

Mitt hår är nu super blonderat och jag är alldeles pirrig i magen och så jäkla redo att lämna det här. Linn bokade oss precis biljetter till London i slutet av April, hur fint är inte det? Så mycket kärlek till henne. Jag varvar packning med hejdå:n och gråt men också med pubmat och öl. Ger bort massvis med kläder och prylar som alltid när en haft ett liv någonstans men som en nu ska fylla i en 30 kilos resväska. Den här resan är slut och jag tror att jag kan bli lyckligare nu.

Bara människor läker människor

Fortsätt. Sverige jag är nästan där. Fy fan vad fint.